The Noble Qur'an Encyclopedia

Yā Sīn.[1]

Vid Koranen, fylld av visdom.

Du är sannerligen ett av sändebuden,

på en alldeles rak väg.

[Detta är] en uppenbarelse från den Allsmäktige, den Barmhärtige,

för att du ska varna ett folk vars förfäder inte varnats, och som därför är helt ovetande.

De flesta av dem ska möta straffet, eftersom de vägrar att tro.

Vi har lagt bojor om deras halsar, ända upp till hakan, som tvingar deras huvuden bakåt.

Och vi har rest en barriär framför dem och en bakom dem, och svept in dem [i mörker], så att de inte kan se.

Det gör ingen skillnad för dem om du varnar dem eller ej; de kommer ändå inte att tro.

Din varning är endast till nytta för den som tar till sig påminnelsen och vördar den Nåderike utan att kunna se honom. Ge honom glädjebudet om förlåtelse och en ädel belöning.

Det är vi som återger livet till de döda och som nedtecknar allt de gjort och de avtryck de lämnar efter sig. Ja, allt har vi fört in i en klar bok.

Ge dem som liknelse [berättelsen om] folket i byn, dit sändebuden kom.

Vi sände först två sändebud till dem, men de förkastade dem som lögnare. Då sände vi en tredje som förstärkning, och de sa: ”Vi är verkligen utsända till er.”

De svarade: ”Ni är bara vanliga människor precis som vi, och den Nåderike har inte uppenbarat någonting. Ni kommer bara med lögner!”

De sa: ”Vår Herre vet att vi förvisso är utsända till er.

Och vår enda uppgift är att klart och tydligt framföra budskapet.”

De svarade: ”Ni bådar bara olycka för oss. Om ni inte upphör, ska vi stena er till döds och utsätta er för ett smärtsamt straff!”

De sa: ”Er olycka beror på er själva! Är det bara för att vi påminner er [som ni säger detta]? Nej, ni är ett folk som överskrider alla gränser.”

Då kom en man springande från utkanten av staden och ropande: ”Mitt folk, följ sändebuden!

Följ de som inte söker någon ersättning från er och som är rätt vägledda.

Varför skulle jag inte dyrka den som har skapat mig? Till honom ska ni ju alla återföras!

Hur kan jag vända mig till andra gudar i hans ställe? Om den Nåderike vill tillfoga mig skada kan deras förbön inte hjälpa mig det minsta, och de kan inte rädda mig.

Nej, gjorde jag det skulle jag vara i uppenbar villfarelse.

Jag tror på er Herre så lyssna nu till mig!”

[Men de mördade honom] och det sades till honom: ”Stig in i paradiset!” Han sa: ”Om mitt folk bara visste,

hur min Herre har förlåtit mig och hedrat mig!”

Vi skickade inte någon härskara från himlen mot hans folk efter honom. Nej, så brukar vi inte göra.

Ett dån var allt – och så låg de livlösa.

Arma tjänare! Varje gång ett sändebud kom till dem gjorde de narr av honom.

Har de inte tänkt på hur många släkten vi utplånat före dem, och att dessa aldrig ska återvända till dem?

Och till sist ska de alla föras fram inför oss.

För de [som förnekar återuppståndelsen] finns ett tecken i den döda jorden; vi väcker den till liv och får säd att gro ur den, som de äter av.

Och vi låter trädgårdar växa i den, med dadelpalmer och vindruvor, och vi låter källor forsa fram genom dem,

så att de kan äta av dess frukt – och det är inte deras eget verk. Ska de inte visa tacksamhet?

Upphöjd är han som har skapat olika sorter av allt: av det jorden frambringar, av dem själva och av annat som de inte känner till.

Ännu ett tecken för dem är natten, då vi drar undan dagens ljus och låter mörkret lägga sig över dem.

Och även solen på sin färd mot sitt bestämda mål – ett beslut från den Allsmäktige, den Allvetande.

Och likaså månen, för vilken vi fastställt faser [som den passerar] tills den åter blir lik en gammal, krökt dadelklase.

Solen kan inte hinna ifatt månen och inte heller kan natten hinna före dagen – var och en färdas i sin egen omloppsbana.

Och ett tecken för dem är hur vi räddade deras förfäder i den fullastade arken.

Och för dem har vi skapat färdmedel av samma slag.

Om vi vill kan vi låta dem drunkna. Ingen kommer då att svara på deras nödrop, och ingen kommer att rädda dem,

såvida vi inte visar dem nåd och låter dem leva ytterligare en tid.

Men när det sägs till dem: ”Var på er vakt mot det som väntar er i framtiden och det ni redan har ådragit er, så att ni må visas nåd” – [slår de dövörat till].

Och varje gång ett tecken från deras Herre når dem vänder de sig bort.

Och när de uppmanas att dela med sig av det Gud har gett dem blir de otrognas svar till de troende: ”Varför ska vi ge mat till de som Gud själv kunde ha mättat om han velat? Ni är uppenbarligen helt vilse!”

Och de frågar: ”När blir detta löfte verklighet, om det ni säger är sant?”

Ett enda dån väntar dem, som kommer att överraska dem mitt i deras tvister.

Då hinner de varken upprätta något testamente eller återvända till sina familjer.

Och när det blåses i hornet ska de hastigt resa sig från sina gravar och träda fram inför sin Herre.

Och de ska ropa: ”Vi är förlorade! Vem har väckt oss ur vår vila?” [Och svaret blir:] ”Detta är vad den Nåderike lovade, och sändebuden talade sanning!”

Ett enda dån, och de står alla samlade inför oss.

Den dagen ska ingen lida minsta orättvisa, och ni får endast möta följderna av era egna handlingar.

Denna dag är paradisets folk fullt upptaget av saliga fröjder.

På divaner i svala skuggor vilar de tillsammans med sina makor.

Där finns frukter och vadhelst de önskar sig.

”Frid!” – en hälsning från en barmhärtig Herre.

Och [det kungörs:] ”Ni obotfärdiga syndare, håll er denna dag borta [från de troende]!”

[Och Gud ska säga:] ”Ni Adams avkomlingar! Har jag inte förmanat er att aldrig följa Satan – han är ju er uttalade fiende –

och att ni skulle dyrka mig? Detta är den raka vägen.

Ändå förledde han många av er. Varför använde ni inte ert förstånd?

Här är nu helvetet som ni utlovades.

Träd in och brinn för att ni vägrade tro!”

Denna dag förseglar vi deras munnar och deras händer ska tala till oss och deras fötter ska vittna om deras handlingar.

Och om vi vill ska vi förblinda deras ögon, men hur ska de då kunna se när de skyndar sig mot bron [som leder till paradiset]?

Om vi ville kunde vi förändra dem på plats så att de varken förmår att gå framåt eller återvända bakåt.

Den vi ger ett långt liv låter vi återgå till ett bräckligt tillstånd – att de inte begriper!

Vi lärde honom inte poesi; det passar inte honom. Detta är endast en påminnelse och en klargörande Koran,

för att varna den [vars hjärta] är levande, och för att straffet ska falla med rätta över de otrogna.

Inser de inte att vi, av våra händers verk, har skapat boskap åt dem, som de nu förfogar över?

Vi har tämjt dem för deras bruk; vissa rider de på och av andra får de sin föda.

De drar nytta av dem på olika sätt och får sin dryck från dem – ska de inte visa tacksamhet?

Trots detta har de satt gudar vid Guds sida i tron att dessa kan hjälpa dem.

Men de kan inte hjälpa dem och kommer själva att föras fram [till straffet] som en del av deras trupp.

Låt inte deras ord tynga dig; vi vet vad de gömmer i sitt inre och vad de visar utåt.

Inser inte människan att vi har skapat henne av en droppe säd? Ändå ska hon öppet tvista om allt!

Hon tillämpar en liknelse på oss och glömmer sin egen skapelse. Hon säger: ”Vem kan ge liv åt benen när de väl förmultnat?”

Säg: ”Han som skapade dem från början är den som ska ge dem liv på nytt; han har full kännedom om varje skapelse.”

Han är den som ur det gröna trädet frambringar den eld med vilken ni tänder era brasor."

Skulle inte han som har skapat himlarna och jorden [i all deras storslagenhet], också vara fullt kapabel att skapa dem [på nytt]? Jo, visst kan han! Han är den storslagne Skaparen, den Allvetande.

När han vill att något ska bli till säger han bara: ”Var!” – och det är.

Upphöjd är han i vars hand hela herraväldet vilar och det är till honom ni ska återföras.