The Noble Qur'an Encyclopedia

Hā Mīm.[1]

Vid den klargörande skriften!

Vi sände ned den under en välsignad natt – ständigt varnande [med dess budskap] –

under vilken varje omsorgsfullt beslut fastställs,

genom ett beslut från oss; vi är sannerligen de som skickar sändebud.

Detta är en nåd från din Herre. Han är den som hör allt, vet allt.

Han är Herren över himlarna och jorden och allt däremellan. Om ni är övertygade om det [tro då även på mitt sändebud].

Ingen är värd dyrkan utom han som ger liv och tar liv. Han är er och era förfäders Herre.

Trots detta famlar de i ovisshet, upptagna av sina nöjen!

Så invänta den dag då himlen täcks av en tydlig rök.

Den lägger sig över människorna, [och de ropar:] ”Denna plåga är outhärdlig!

Herre! Lyft denna plåga från oss, då ska vi genast tro!”

Men hur skulle förmaningen hjälpa dem nu? Ett klart sändebud har ju redan nått dem!

Ändå vände de sig bort från honom och sa: ”Han är upplärd av någon! Han är en dåre!”

Vi ska för en kort tid lyfta straffet, men ni kommer att falla tillbaka [i er otro].

Och den dag vi utdelar det avgörande slaget ska vi sannerligen utkräva vedergällning!

Vi prövade även Faraos folk före dem; ett ädelt sändebud kom till dem.

[Han sa:] ”Låt Guds tjänare följa med mig! Jag har kommit som ett pålitligt sändebud till er.

Och förhäv er inte mot Gud! Jag kommer till er med ett klart belägg [för mitt profetskap].

Och jag har sökt min och er Herres beskydd mot att ni stenar mig.

Och om ni inte tror mig, lämna mig då i fred.”

När [de vägrade tro på honom], ropade han till sin Herre: ”Detta folk är obotfärdiga syndare!”

[Gud beordrade honom:] ”För bort mina tjänare om natten, ni kommer dock att bli förföljda.

Lämna havet som en stilla, öppen klyfta [bakom er]; de är en armé dömd att dränkas.”

Så många trädgårdar och vattenkällor de lämnade bakom sig,

och åkrar och ståtliga boningar,

ja, detta överflöd de en gång njutit av!

Så blev det, och vi överlät allt detta till ett annat folk.

Himlen och jorden fällde inga tårar över dem, och de fick inget uppskov.

Och vi räddade israeliterna från det förnedrande förtrycket,

som Farao utsatte dem för. Han var högmodig och överskred alla gränser.

Och vi utvalde dem – grundat på vår kunskap – framför alla andra folk.

Och vi gav dem tecken, i vilka låg en tydlig prövning för dem.

De säger förvisso:

”Vi dör bara en enda gång och vi kommer aldrig att återuppstå.

Bringa då tillbaka våra förfäder, om det ni säger är sant!”

Är de då bättre än Tubbas folk och de som levde före dem? Vi utplånade dem; de var ju obotfärdiga syndare.

Vi skapade inte himlarna och jorden och allt däremellan för nöjes skull.

Nej, vi skapade dem för ett verkligt syfte, men de flesta av dem inser det inte.

Domedagen är förvisso den fastställda tiden för dem alla.

Den dagen kan inte ens de med de starkaste banden gagna varandra – och ingen hjälp kommer att ges.

Undantaget är den som Gud förbarmar sig över; han är förvisso den Allsmäktige, den Barmhärtige.

Zaqqūm-trädet ska sannerligen bli

den trotsige syndarens föda.

Dess [frukt] sjuder som smält metall i bukarna;

som ett uppkok av skållhett vatten.

[Det sägs till änglarna:] ”Grip honom och släpa honom till den brinnande eldens mitt!

Ös sedan det skållheta vattnets plåga över hans huvud.”

[Och den straffade får höra:] ”Känn nu på detta, du som [på jorden] var den mäktige, den ädle!

Detta är det som ni brukade tvivla på.”

De gudfruktiga däremot ska vara på en trygg och säker plats,

omgivna av trädgårdar och källor.

Klädda i fint siden och brokad ska de sitta, vända mot varandra.

Så ska det bli, och vi ska skänka dem hustrur vars ögon är outsägligt vackra.

Där kan de be om vilken frukt de än önskar, trygga [om dess bestånd].

Där ska de aldrig dö – den enda död de upplevt var den första [på jorden] – och han har skonat dem från den brinnande eldens plågor.

Allt detta är en nåd från din Herre; det är den väldiga segern!

Vi har ju gjort den lättfattlig, på ditt språk, så att de må ta till sig förmaningen.

Så avvakta bara – de avvaktar också.