The Noble Qur'an Encyclopedia

Hā Mīm.[1]

Uppenbarelsen av denna skrift är från Gud, den Allsmäktige, den Vise.

Vi har förvisso skapat himlarna och jorden och allt däremellan för ett alldeles visst syfte och en given tidsgräns. Ändå vänder de otrogna sig bort från det de varnats för.

Säg: ”Har ni funderat över de ni åkallar vid sidan av Gud? Visa mig vad de har skapat på jorden, eller har de kanske bidragit i skapandet av himlarna? Presentera för mig en skrift äldre än denna eller kvarlevor av [nedärvd] kunskap, om ni talar sanning.”

Och vem är mer vilse än den som åkallar andra än Gud; sådana som inte kommer att bönhöra honom fram till uppståndelsens dag och som inte ens är medvetna om att de åkallas?

Och när människorna samlas [på uppståndelsens dag] kommer dessa [avgudar] att vända sig emot dem och ta avstånd från deras dyrkan.

När våra klara verser reciteras för dem säger de otrogna om sanningen som nått dem: ”Det här är ju uppenbart magi!”

Och de säger: ”Han har själv uppdiktat den!” Säg: ”Om jag har uppdiktat den skulle ni inte kunna göra någonting för att skydda mig från Gud. Han har full vetskap om era anklagelser. Han är ett tillräckligt vittne mellan mig och er och han är den ständigt Förlåtande, den Barmhärtige.”

Säg: ”Jag är inte det första sändebudet och jag vet inte vad som ska hända mig eller er. Jag följer bara det som uppenbaras för mig och jag är endast en klar varnare.”

Säg: ”Tänk om den verkligen är från Gud och ni ändå väljer att inte tro på den! Ett vittne från israeliterna bevittnar dess sanning och tror på den, medan ni förblir högfärdiga. Gud vägleder verkligen inte människor som begår orätt.”

De otrogna säger till de troende: ”Om det här verkligen hade varit något gott, skulle dessa [arma människor] inte ha hunnit före oss att anamma det.” Och eftersom de själva vägrar att vägledas av den kommer de snart att hävda: ”Det där är bara ett gammalt påhitt.”

Redan före denna fanns Moses skrift; en ledstjärna och en nåd. Och denna arabiska skrift bekräftar den, för att varna de orättfärdiga och ge glädjebud till de som gör gott.

De som säger: ”Gud är vår Herre”, och sedan håller fast vid sin tro ska varken frukta eller känna någon sorg.

Dessa är paradisets folk och där ska de förbli – en belöning för deras handlingar.

Vi ålade människan att visa godhet mot sina föräldrar. Hennes mor bar henne med stor möda och med stor smärta har hon fött henne. Graviditet och amning varade tillsammans i trettio månader. När hon blivit fullt mogen, vid fyrtio års ålder, ber hon: ”Herre! Led mitt hjärta så att jag må tacka för de välsignelser du har skänkt mig och mina föräldrar, och göra goda gärningar som behagar dig, och gör mina efterkommande till rättfärdiga människor – till min nytta. Jag vänder mig till dig i ånger och jag hör till de som underkastar sig din vilja.”

Det är de som ska få sina allra bästa handlingar tillgodoräknade och vars synder vi ska förlåta. De ska få leva i paradiset – detta sanna löfte som de en gång getts.

Men det finns också sådana som säger till sina föräldrar: ”Usch för er! Hur kan ni garantera att jag ska återuppstå? Människor har dött i generationer före mig!” [Föräldrarna] vädjar då till Gud om hjälp, [och säger till sitt barn]: "Du måste tro – Guds löfte är sant – annars är du förlorad!” Men de får svaret: ”Det där är bara gamla sagor!”

Det är mot dessa straffdomen besannas, precis som många folk innan dem – både bland människor och jinner. De har förlorat allt.

Var och en ges sin rang efter sina handlingar, för att de ska lönas för vad de gjort, och ingen ska behandlas orättvist.

Och den dag de otrogna förs fram till elden [ska det sägas till dem]: ”Ni förbrukade era goda dagar i det jordiska livet och njöt av dess nöjen! I dag återgäldas ni med ett förnedrande straff för ert högmod på jorden, utan rätt, och för ert ständiga trots.”

Minns när [stammen] ʿĀds broder varnade sitt folk vid sanddynerna efter att varnare redan hade kommit, både före och efter honom, [med orden]: ”Dyrka ingen annan än Gud! Jag fruktar sannerligen för er straffet på en fruktansvärd dag.”

De svarade: ”Har du kommit för att få oss att överge våra gudar? Låt oss då se det du hotar oss med, om du verkligen talar sanning!”

Han sa: ”Kunskapen om detta vilar hos Gud endast och jag framför bara till er det budskap jag har fått. Jag ser dock att ni är ett folk utan kunskap.”

När de såg ett moln närma sig över deras dalar, sa de: ”Här kommer ett moln som ger oss regn!” [Han sa:] ”Nej, det här är det ni ville påskynda: en stormvind som bär med sig ett plågsamt straff.

Den ödelägger allt på sin Herres befallning.” När morgonen grydde syntes inget förutom [ruinerna av] deras bostäder. Så straffar vi de obotfärdiga syndarna.

Vi gav dem en styrka som ni själva aldrig fått och vi skänkte dem förmåga att höra, se och tänka. Men deras hörsel, syn och förstånd hjälpte dem inte det minsta när de förkastade Guds tecken, och just det [straff] de gjort sig lustiga över kom att omsluta dem helt och hållet.

Vi förgjorde samhällen i er omgivning och framförde våra tecken på olika sätt så att de må återvända till oss.

Varför kom de inte till deras räddning – dessa som de, vid sidan av Gud, gjort till sina gudar för att kunna komma honom närmare? Nej, de försvann spårlöst; de var blott illusioner som de själva diktat ihop.

Minns när vi förde en grupp jinner till dig för att lyssna till Koranen. När de kom dit sa de till varandra: ”Lyssna i tysthet!” När [recitationen] var över, återvände de till sitt folk för att varna dem.

De sa: ”Vårt folk! Vi har hört en skrift som har uppenbarats efter Mose. Den bekräftar det som kom före den och den leder till sanningen och en rak väg.

Vårt folk! Hörsamma den som kallar er till Gud och tro på honom; då ska Gud förlåta era synder och skydda er från ett smärtsamt straff.

Men de som vänder ryggen åt Guds kallare kan inte fly undan på jorden, och de har ingen i Guds ställe som kan skydda dem. Dessa är sannerligen i uppenbar villfarelse.”

Förstår de inte att Gud, som utan ansträngning skapade himlarna och jorden, också är kapabel att återuppväcka de döda? Jo, han har förvisso makt över allt!

Den dag de otrogna ställs inför elden, [ska de få höra]: ”Är inte detta verklighet?” De ska svara: ”Jo, vid vår Herre!” Då sägs det: ”Känn nu på straffet för ert förnekande!”

Ha därför tålamod [med ditt uppdrag], så som de viljestarka sändebuden visade tålamod, och önska inte påskynda deras [straff]. Den dag de ser det som utlovats dem kommer [hela deras livstid] att te sig som endast en liten stund av en dag. Detta här är en varning! Förgörs någon annan än de trotsiga?