The Noble Qur'an Encyclopedia

Nūn.[1] Vid pennan och det som skrivs ned!

Du har, tack vare din Herres nåd, inte alls förlorat förståndet.

Och dig väntar förvisso en belöning utan slut.

Och du besitter sannerligen en storslagen karaktär.

Snart ska du se – och de likaså –

vem av er som faktiskt har förlorat förståndet.

Din Herre är sannerligen den som bäst vet vem som avvikit från hans väg, och som bäst vet vilka som är vägledda.

Så ge inte efter för de som förkastar [budskapet].

De önskar att du ska kompromissa [om sanningen], så att de kan kompromissa i sin tur.

Lyssna inte på den som ideligen svär eder och saknar heder –

en som baktalar och springer med skvaller för att så oenighet,

som sätter sig emot allt gott, överträder gränser och lever i synd,

hänsynslös i sin natur, och därtill vanryktad [och med ifrågasatt härkomst].

På grund av sin rikedom och sina många barn [avvisar han högmodigt sanningen].

När våra verser läses för honom, säger han: ”Det där är bara gamla sagor!”

Vi ska sätta ett förödmjukande kännetecken rakt på hans [arroganta] tryne.

Vi prövade dessa [avgudadyrkare] så som vi prövade ägarna till trädgården när de svor på att de i gryningen skulle skörda all dess frukt.

Men de sa inte att det endast kan ske med Guds vilja.

Så din Herre lät en förödelse drabba den medan de låg och sov.

[Den brändes] och blev alldeles svart.

När morgonen kom ropade de till varandra:

”Skynda er att odla, om det är så att ni ska skörda!”

Och de gav sig av, viskande till varandra:

”I dag släpper vi inte in någon fattig.”

Och de gick ut tidigt på morgonen, fast beslutna [att neka andra] och övertygade om sin förmåga.

Men när de såg den, utbrast de: ”Vi måste ha gått fel!

Nej, men vi har berövats [vår trädgård]!”

Den mest rättrådige bland dem sa: ”Sa jag inte till er att upphöja Gud [och ångra er inför honom]?”

De svarade: ”Upphöjd är vår Herre! Vi har verkligen handlat fel.”

Och så började de förebrå varandra.

De sa: ”Vi är förlorade! Vi gick över alla gränser.

Förhoppningsvis kommer vår Herre att ge oss något bättre i dess ställe – till vår Herre sätter vi nu vårt hopp.”

Sådant är straffet [i denna värld], men straffet i nästa liv är ännu svårare, om de [otrogna] bara visste.

För de gudfruktiga väntar lycksalighetens trädgårdar hos deras Herre.

Skulle vi behandla muslimerna som de obotfärdiga syndarna?

Vad är det för fel på ert omdöme egentligen?

Har ni någon skrift där ni läser

att ni ska få allt ni önskar?

Eller har ni löften från oss, giltiga till uppståndelsens dag, att ni får vad ni beslutar?

Fråga dem vem av dem som kan garantera detta.

Eller har de kanske gudar [som kan garantera detta]? Låt dem då kalla fram dessa sina gudar, om de nu talar sanning.

[Påminn er om] den yttersta skräckens dag då de uppmanas att falla ned i tillbedjan, men finner sig helt oförmögna.

[Där står de] med blicken sänkt och omsvepta av skam. De hade kallats till att falla ned i tillbedjan medan de ännu kunde.

Lämna åt mig [att ta itu med] de som förnekar detta budskap; vi ska gradvis [leda dem mot undergång] utan att de inser det.

Jag ger dem uppskov – min plan är orubblig.

Eller begär du någon ersättning av dem, så att de tyngs av skuld [och därför avvisar det]?

Eller har de tillgång till det fördolda, från vilket de själva nedtecknar?

Ha tålamod med din Herres beslut och var inte som mannen i valens buk som fylld av förtvivlan ropade [på sin Herre].

Hade han inte nåtts av sin Herres nåd, skulle han ha kastats upp på en öde strand, fortfarande lastad med skam.

Men hans Herre utvalde honom och gjorde honom till en av de rättfärdiga.

De otrogna är nära att fälla dig med sina hätska blickar när de hör påminnelsen, och de säger: ”Han är verkligen galen!”

Men detta är inget annat än en påminnelse för alla världar.